När man turistar i tropisk värma är det viktigt att få i sig vätska. Passande nog befann jag mig Matsuayma, staden i Ehime med apelsinjuice på tapp

Jag vaknar tidigt på JR Clement Inn, för tidigt. Kanske är det gårdagens lätta middag i kombination med den stora ölen och varma koppen sake som gör upp med mitt innanmäte.

Det kan dock vara peppen inför min sista dag i Shikoku, vilken jag tänker spendera i prefekturen Ehimas huvudstad Matsuyama. Här ska jag besöka två sevärdheter med anor flera hundra år bak i tiden.

Men först blir det en stadig frukost på hotellet och att ännu en gång beundra inlandshavet Seto. Denna gång från fönsterplatsen i det expresståg som lämnar Imabara redan 07:57.

En tågperrong utomhus en bit ovanför marken. De båda spåren är tomma.
I väntan på expresståget till Matsuyama på tågstationen i Imabari.

Tropisk hetta i Matsuyama

Vid Matsuyama Station märks det att sommaren verkligen är här. Trots att det är mulet och regnet faller ligger temperaturen på 25 grader och luftfuktigheten på 82 %. Luften man andas in är varm.

Jag struntar i att ta på mig regnjackan, låter regnet svalka mig och tar sikte mot Matsuyama Castle.

Bilväg in till stor öppen yta med partier av träd och en grusplan. I fjärran ett lummigt berg med ett slott på toppen.
Vid Shiroyama Park där slottet kunde ses på toppen av det lummiga berget.
En stengång upp emellan slottsmurar och buskage.
Tio minuter senare var jag på väg upp för gången mellan murarna.

Välansad trädgård och brutal väg upp

Innan jag börjar traska upp för berget betalar jag 200 yen för att besöka slottets historiska trädgård Ninomaru. Den ligger inuti slottets nedre fästning vid foten av berget.

Den 1 600 kvadratermeter stora trädgården anlades någon gång mellan 1627 och 1637, men öppnade först för allmänheten 1992.

Slottsträdgård där buskar växer prydligt i olika inramade sektioner. I bakgrunden finns ett lummigt berg.
Som sig bör var trädgården välansad.
En stor öppen stenbrunn med väldigt lite vatten i. Den är omgiven av välansat buskage.
Trädgårdens massiva nio meter djupa brunn.

När jag känner mig klar följer jag skyltarna som tar mig till Kuromon Trail som leder upp till toppen.

Efter några minuter blir jag tveksam om detta är bästa vägen. Stigen är en gammaldags stentrappa utan handräcken. Är man gammal eller använder en rullstol blir detta omöjligt.

Nästan uppe noterar jag en skylt som visar var linbanans ändstation ligger. Detta är definitivt inte den bästa vägen.

Väl uppe på den toppen är mitt hår genomsvettigt och mina kinder så röda att det ser ut som jag gått för hårt på nubben vid middagsbordet på midsommarafton.

Gammaldags stentrappa som slingrar sig upp för ett lummigt berg.
Kuromon Trail, det mest besvärliga och helt onödiga sättet att ta sig upp till Matsuyama Castle. Men vackert var det.
En ljus grusgård med lummiga i träd. I fjärran ser man tornet på Matsuyama Castle.
Uppe på den yttre slottsgården. Här kunde man sätta sig och fika innan man begav sig till slottets torn.
Fyra dryckesautomater jämte varandra på en grusplätt. Bakom växer ett buskigt träd.
Fyra av landets påstådda drygt fyra miljoner dryckesautomater.

Rundvandring i Matsuyama Castle

Matsuyama Castle började byggas redan 1602 av Katō Yoshiaki, Matsuyamas allra första länsherre. Det blev dock först klart mellan 1627 och 1637 under Gamō Tadatomos ledning.

Slottet har varit relativt orört trots krig, jordbävningar och bränder sedan slutet av Edoperioden (1603 – 1868). Det räknas därför till Japans tolv originalslott.

Idag är slottets tre våningar höga torn ett museum. Vi besökare guides runt av skyltar förbi bås med antika föremål och information om slottets och dess länsherrars historia och utmaningar.

Stor träport in till ett slottområde.
På väg till tornet fick man passera flera stora portar som denna.
De högsta vita tornen på Matsuyama Castle sett snett nedifrån.
En gång i tiden hade tornet fem våningar, men byggdes om till tre. Den troliga orsaken ska vara att marken inte klarade av att stötta fler än så.
Innergård till tornet på Matsuyama Castle. Gruset på innergården är märkt. Portar till resten av området finns på höger och vänster sida.
Innergården till slottet som på nära håll faktiskt inte var så stort.
En lång rad med små skåp för att lägga skor. Skåpen står i ett stort rum med stenväggar och träbalkar i taket.
Får att inte slita på golvet fick vi låsa in våra skor i varsitt skåp.
Antik samurajrustning i ett utställningsbås. Till höger hänger två affischer med informatio.
Rustningen som troligtvis bars av slottets grundare och Matsuyamas första länsherre Katō Yoshiaki (1563 –1631).
Ett brett utställningsbås med många samurajsvärd och spjut.
Flera hundra år gamla samurajsvärd som fortfarande var i fint skick.
Utställningsbos med två stora ljusa ritningar över ett slottsområde.
Flera hundra år gamla ritningar på utbyggnader av slottsområdet.
Ett öppet rum med ljusa väggar och stolpar och golv av halvmörkt trä. Upp emot 20 personer är på plats.
Från tornets tredje våning kunde se Matsuyama från alla vädersträck.
Utsikt över Matsuyama från en terass på ett slott. Nedan syns slottsgården med sitt ljusa grus och lummiga träd.
Den yttre slottsgården sett från tornets tredje våning.
Utsikt över Matsuyama från en terass på ett slott. I fjärran syns hav med lummiga stora öar.
Inlandshavet Seto tröttnar jag aldrig på att beundra. En stark konkurrent till den åländska skärgården.

Efter att ha tagit mig ner till den yttre slottsgården igen är jag fortfarande svettig och blöt i håret.

Den höga luftfuktigheten gör en inga tjänster, så jag kyler mig med en frostat glas med apelsinjuice (på tapp).

Min hand håller i ett stop med apelsinjuice med isbitar i.
Ehimes specialitet, apelsinjuice på tapp.
Ljus backe i sten på väg ned mellan murar till ett slott.
På väg ned till foten av berget igen. Denna gång via den enkla vägen.

Varmt bad i Dogo Onsen Honkan

Nere vid foten av berget är jag fortfarande svettig och äcklig. Lyckligtvis finns det en annan flera hundra år gammal byggnad i Matsuyama som kan hjälpa mig, badhuset Dogo Onsen Honkan.

Badhuset jag ska besöka ligger i distriktet Dogo Onsen i utkanten av centrala Matsuyama. Det är ett av Japans äldsta och finaste distrikt för att bada i varma källor i olika badhus och ryokans.

Dogo Onsen Honkan härstammar från 1894 och ska ha inspirerat filmskaparen Hayao Miyazakis klassiker Spirited Away från 2001.

De unga tjejerna på männens avdelning i badhuset är urgulliga när de förklarar hur allt funkar. Jag får lite hybris och funderar på om jag redan har erfarenhet nog att kunna bli deras kollega.

Jag behöver inte ens täcka över mina tatueringar. Alla badhus i Dogo Onsen tillåter sådana.

En vit och orange spårvagn vid en station mellan vita hus. Skylten lyder "3 Dogo Onsen".
Spårvagn var det bästa sättet att ta sig till Dogo Onsen.
Ett gammaldags badhus med böjda takåsar. Byggnaden är vit, men har lister och detaljer i mörkt trä.
Det över 130 år gamla badhuset Dogo Onsen Honkan.
Liten varm pool i ett gammaldags japanskt badhus. Interiören är av sten med en vitblå kakelmålning av fåglar ite i naturen på väggen. Sittduschar med träpallar står till höger.
Ett av de heta baden (måste varit runt 40 grader) jag sänkte ner min blekfeta kropp i. Bild från Shikoku Tours.
Jag står i en ljus yukata med mörkt bälte och visar fredstecknet framför en spegel.
Fräsch efter en timme i de varma källorna. Jag tog en bild trots fotoförbud då jag var ensam en stund i omklädningsrummet.

Apelsiner, apelsiner, apelsiner

Utanför Dogo Onsen Honkan ligger en shoppingarkad. Här är det svårt att missa prefekturen Ehimes specialitet, apelsinjuice.

I princip alla butiker säljer apelsin i någon form. Det finns saft, godis, sylt, marmelad och glass i mängder.

Jag besöker en av flera barer där drycken finns tillgänglig på tapp.

Tre små plastglas med apelsinjuice på en träbricka
Set med tre olika typer av apelsinjuice.
Fyra kranar ovanför fyra diskhoar. Ovan hänger en bred stamtavla över apelsiner.
Söt, sur eller bitter apelsinjuice. Allt fanns på tapp.

På nästan alla skyltar och varor ser vi Mican, Ehimes söta maskot som är en blandning av en hund och den lokala citrusfrukten med samma namn.

Fyra butikshyllor fyllda med kramdjur av en gul hund med gröna öron.
Ehimes maskot Mican är omöjlig att missa i Matsuyama.

Varför finns det så otroligt många lokala maskotar i Japan? Det kommer jag reda ut senare i juni!

Spårvagn tillbaka till centrum

Efter att ha promenerat runt ett tag till i Dogo Onsen beger jag mig tillbaka till hållplatsen för spårvagnen för att åka in till centrum.

Det är fortfarande alldeles för varmt att promenera och precis som all annan kollektiv trafik här har även spårvagnarna bra luftkonditionering.

En grupp av människor står på ett litet torg och fotograferar en stor gammaldags klocka.
Animatroniska Botchan Karakuri Clock vid ingången till Dogo Onsen stod för en kul show varje heltimme.
En gammaldags tågstation med europeisk arkitektur. Byggnaden är ljus ed gröna knutar. Två kvinnor skrattar ochb tar en selfie vid sidan.
Tre spårvagnslinjer stannar vid Dogo Onsen Station som byggdes år 1895.

Missar lokal specialitet till middag

I södra Shikoku är den grillade tonfiskrätten Katsuo no Tataki otroligt populär. Då jag hittat en högt betygsatt restaurang för rätten här i centrum är planen att avsluta besöket på det viset.

Väl på plats får jag dock reda på att restaurangen är fullbokad precis hela kvällen. Lite besviken slänger jag i mig lite sashimi i närheten och beger mig tillbaka till tågstationen.

Matsuyama har varit en toppenstad att besöka! Missad grillad tonfisk är en droppe i regnet.

Färgglatt tåg på en perrong. Tågvagnarna är utsmyckade med leende djur som vinkar och ler.
Tågvagnar med gulliga motiv är nästan mer regel än undantag i Japan.

Efter 39 minuter på expresståget längs med inlandshavet Seto är jag tillbaka i Imabari och på mitt hotell JR Clement Inn.

Imorgon väntar en av resans tre fysiska utmaningar. Så utöver att packa, planera och vila behöver jag ladda med lite extra kalorier. Passande nog har jag med mig en påse sådant från Matsuyama.

En orange påse med chips. En orange hund med löv till öron pryder påsen.
Salt och vinäger är min favoritsmak på chips, men apelsinsmak är inte dumt.

/Alexander