Efter några knäckande heta dagar i betongdjungeln Tokyo kapitulerade jag och sökte mig till kuststaden Kamakura för svalka och lugn. Här fick resan också ett härligt gästspel.

Även om mina nu välbeprövade tips för att klå hettan i Tokyo fungerat någorlunda okej är det inte den enda orsaken till att jag åker ut till kusten denna dag. Jag är också rastlös.

Efter att totalt ha spenderat över en månad i Tokyo har jag sett de flesta av stadens sevärdheter. Även om det är roligt att hitta nya smultronställen i bekanta områden är det dock på mina utflykter till mindre städer och platser jag trivs som allra bäst här i Japan.

Det bästa jag vet är att lämna en större stad för en lång upptäcksfärd och komma hem trött, svettig och med ett leende på läpparna.

Mot tillbakalutade och historiska Kamakura

Idag ska jag göra ett återbesök till kuststaden Kamakura som ligger cirka en timme med pendeltåg söder om Tokyo.

Här har jag faktiskt varit två gånger tidigare. 2023 upptäckte jag stadens rika historia inklusive dess enorma buddhastaty och förra året blev det också ett snabbt stopp här. Då under ett heldagsäventyr med Per Axbom och hans son Simon Axbom.

Denna gång är jag dock bara ute efter havsbris, svalkande vatten och en bit mat. Efter en snabb konbinifrukost i Kita Senju är jag på väg söderut på Chiyoda Line.

En stort upphöjt ljust torg framför en enorm byggnad med en ljus betongfasad med få fönster. Ett trettiotal personer går på torget.
Kita Senju Station kanske inte ser så märkvärdig ut, men det är faktiskt världens nionde största tågstation.
Lång tågperrong utomhus. Ena sidan är tom på den andra är det fullt med skolungdomar med vita skjortor och mörka byxor.
I misstag klev jag av vid Kita-Kamakura Station, tio minuter för tidigt.

Lunch på Komachi Street

Efter en lång och luftkonditionerad tågresa med endast ett byte vid Shinagawa Station precis söder som Tokyo Station är jag framme i centrala Kamakura.

Väderleksrapporterna antydde svalare temperaturer och molnighet, men här är det 35 grader och klarblå himmel som gäller.

Jag smetar på ordentligt med solkräm och går upp för turistiga Komachi Street för lunch innan jag ska ta en busstur till ett av stadens många tempel.

Välbesökt och tät gågata omgiven av flervåningshus. En skylt ovanför gatan lyder "Komachi St".
På helger är det proppfullt på Komachi Street. Idag var det dock helt okej.
En fint upplyst och färggrann food court. Vid ett grillstånd står ett tiotal personer och äter eller beställer mat.
Det blev lunch på denna food court.
Vit papperstallrik med flera grillspett med bläckfisk, jätteräkor och kammusslor.
Bläckfisk, jätteräka och kammussla.

Fika med Osh i bambuskog

Mätt och belåten ombord på stadsbussen lite senare frågar en annan passagerare mig om jag ska till Hokokuji Temple när jag är på väg att kliva av.

Detta är Osh som kommer att spendera resten av dagen med mig här i Kamakura. Eftersom han har en perfekt engelsk dialekt frågar jag honom var han kommer ifrån.

”Yokohama, men jag är född i Tokyo”, svarar Osh med ett leende innan han fyller i att han studerat och jobbat tolv år i England.

Vi slår följe till templet som ligger i anslutning till ett lummigt skogsområde. Skuggan har lockat oss båda till denna plats.

Japansk man med svarta byxor, vit skjorta, blå keps och solglasögon står vid en stengång vid en bambuskog.
Osh sekunderna innan han gick ner på knä och noggrannt fotograderade mossan nere till vänster.
Stengång vid en tät bambuskog. Ett lövträd sticker ut med sin breda stam och böjda kvistar. Fyra personer står på stengången.
Träden gav behövlig skugga denna 35 grader varma eftermiddag.

Hokokuji Temple är ett litet tempel som grundades under början av Muromachi-perioden (1333 – 1573). Det var ett familjetempel för Ashikaga-klanen.

Idag är detta tempel främst känt för sin mysiga bambuskog med cirka 2 000 träd samt sitt enkla tehus där man kan dricka matchate på traditionellt vis.

Detta är dock inte bambuskogen du kanske sett på Instagram. Den bambuskogen ligger i Kyotos lummiga förort Arashiyama.

Stengång ut till ett öppet område i en bambuskog. I det öppna området finns det stenskultpurer.
Bambuskogen var inte så stor, men kompenserade med sin mysfaktor.
Tre grottor med stenskulpturer i en ljus bergsvägg. Allt är omgivet av lummiga buskar och träd.
Dessa små grottor i anslutning till skogen sägs innehålla askan från de tidigare Ashikaga-länsherrarna.
Krattad stenträdgård med buskar och träd samt en trappa upp till en träbyggnad med böjt ljusblått tak, vit fasad och mörkbruna trälister.
Templets huvudsal som byggdes om efter jordbävningen i Kanto-regionen 1 september 1923 då 140 000 människor omkom.

Vid templet sätter jag och Osh ned på en bänk i skuggan. Han berättar att han jobbat klart för idag efter ett möte med sin chef på 30 minuter. Sen åkte han direkt hit.

Osh berättar hur tacksam han är över att inte behöva jobba i närheten av full tid tack vare sina investeringar. Han tror dock inte att han skulle må bra av att pensionera sig helt och hållet. Han förklarat att han behöver ett syfte och vill bidra till samhället.

Resten av samtalet handlar främst om mina resor till Japan de senaste åren samt lite om mammas bortgång och pappas försämrade hälsa.

Osh berättar att han har sin pappa att tacka för sin reslust och nyfikenhet på att se världen. Det verkar gå i arv då Osh berättar att hans dotter vid tolv års ålder går på en boardingskola i England och även pluggar spanska.

Osh och hans fru har även besökt Stockholm. Hans favoritområde är Skogskyrkogården.

En stengång genom en tät bambuskog.
Gången som ledde till skogens enkla tehus.
Bänkar och bord vid ett utomhusfik inne i en tät bambuskog.
Detta var resans bästa matchafika.
Japansk man med vit skjorta och svarta byxor sitter på en träbänk vid en skog och ler i i kameran. På bänken står två skålar med matchate.
Osh var nöjd och glad, men hade hoppats på kallt te i hettan.
Skål med matchate på en träbänk. I bakgrunden ser man en tät bambuskog.
Blanketten karamellerna stod på behöll jag som en souvenir.

Skivad is med bönor

Tillbaka på Komachi Street lägger jag och Osh till varande på multimedia-, chatt- och tjänsteappen Line så vi inte tappar bort varandra. Han vill kolla i några butiker och jag behöver diskutera middagsplaner med Dan inför morgondagen.

Line är Japans mest populära chattapp med över 97 miljoner användare. Den kan även användas för att lyssna på musik, göra digitala betalningar och läsa nyheter.

Kort senare springer vi på varandra igen och gör ett till fikastopp för en portion Kakigōri (smaksatt skivad is) på en av tvärgatorna. Osh är vrålsugen och säger att det lär bli mer senare.

Liten ingång till ett fik. Fasaden är vit och skjutdörren är brun. Utanför hänger ett tygstycke med japansk skrift i rött och blått. På marken står flera blomkrukor.
Icke märkvärdig fasad betyder oftast märkvärdig mat.
Mörkröd träbricka på ett bord. På brickan står ett glas vatten, en sked och en skål med skivad is toppad med grön matcha.
Osh tipsar mig om att ta varianten med matcha, kondenserad mjölk och röda bönor i botten.

Strandhäng tills solnedgång

Lätt nedkylda promenerar jag och Osh ner till Kamakuras långa sandstrand som böjer sig längs med kustens lummiga berg.

På vägen blir jag att prata om mina favoritdrycker i Japan. Osh håller med om att Boss Coffees kalla kaffe är schyst och garvar åt att jag hemma i Sverige brukar bjuda på den starka fulcidern Strong Zero vid speciella tillfällen.

Vi gör ett stopp på en större livsmedelsbutik för att köpa varsin Strong Zero och en ny dryck från Asahi. Osh visar också att Pocari Sweat finns att köpa i pulverform.

Japansk med med svarta byxor, vit skjorta, keps och solglasögon håller i en ciderburk vid sidan av en väg som klyvs av en torii-port.
På väg ner till till stranden med varsin svalkande burk Strong Zero i handen.

Nere vid havet är vädret perfekt! Det är fortfarande över 30 grader varmt och nästan klar himmel förutom det lilla tjocka molntäcke som äntligen ger oss skydd från solen.

Jag vadar direkt ut i vattnet. Fötterna blir blöta men annars känns det lika varmt i vattnet som i luften.

Stor sandstrand med en träbrygga över en liten kanal som delar stranden. I fjärran vid kusten ser man lummiga berg med bebyggelse vid kusten.
Nere vid stranden hade molnen passande nog bara täckt solen.
Lång och böjd sandstrand med flera gula parasol som folk solar under. Det blåser en del vilket syns på vågorna.
Inte många badgäster var på plats, men det var trots allt en vardag.
Jag står med vinden i håret vid en lång böjd sandstrand och ler in i kameran.
Nöjda miner när det kändes precis lika varmt i vattnet som i luften.

Jag och Osh sätter oss i sanden och fortsätter prata. Först fortsätter vi att diskutera investeringar innan vi glider vi in på våra bästa reseminnen med fokus på främlingars vänlighet.

Vietnam ligger Osh varmt om hjärtat, vilket man förstår när man hör hur fint lokalbefolkningen tagit emot honom där genom åren.

Jag berättar om när jag liftade ute vid Oregons kust våren 2019, vilket resulterade i två middagar och flera bilturer med en fin amerikansk familj i Portland dagarna senare.

Sen behöver Osh ta några telefonsamtal. Han vandrar fram och tillbaka på den långa sandstranden medan jag växlar mellan att ligga i sanden eller stå vid vattenbrynet.

Våra väskor behöver vi inte hålla koll på. Ingen kommer att ta något. Övriga badgäster agerar likadant.

Ljusgul läskburk med en färsk citronskiva inuti står i sand.
Lemon Sour är en väldigt populär alkoläsk i Japan. Sedan ett halvt år tillbaka erbjuder Asahi den på burk med en färsk citronskiva. De började utveckla produkten redan 2021.
En grupp på fyra killer sitter på en lång sandstrand som böjer sig längs med lummiga berg vid kusten.
Dessa killar förberedde sig för att utmana en grupp tjejer på volleyball.
En tjej står med fötterna i vattnet på en lång sandstrand som böjer sig längs med lummiga berg vid kusten.
Så här kunde man stå i flera timmar. Det gjorde jag.
Man med vit skjorta står i vattnet på en lång sandstrand som böjer sig längs med lummiga berg vid kusten.
Osh tog några samtal med vänner och kollegor medan han promenerade längs med stranden och friskade upp sig i vattnet.
Öppet hav med vågor som slår mot en sandstrand. Solen håller på att gå ner och det är ganska molnigt.
En sista titt på det öppna havet innan det var dags för hemfärd.

När solen börjar lägga sig känner jag att det är dags att bege mig tillbaka till Tokyo. Jag och Osh tackar varandra för bra häng eftersom han tänker stanna kvar ett tag till.

Osh önskar mig en fortsatt trevlig resa och är övertygad om att jag kommer att besöka Japan igen. Ingen högoddsare direkt.

Japansk man med vit skjorta och svarta uppdragna byxor står på en tom sandstrand. Solen börjar gå ned.
Det sista jag såg av Osh denna kväll, men senare skickade vi några bilder till varandra över Line.

Åska regnstorm och tågförseningar

På väg tillbaka till Kamakura Station ser jag åskstormen som Dan nämnt via Line tidigare under kvällen. Himlen blinkar och jag hör ett svagt muller med jag promenerar upp för stadens huvudgata.

Här vid kusten är det dock lugnt. Det blåser endast lite lätt och de fåtal regndroppar som faller är så sköna att jag låter paraplyet ligga kvar i axelväskan.

Stor och ljusgrå torii-port som kliver en böjd bilväg. Längs med vägen går en stentrottoar med buskiga träd. Det är mörkt ute.
Jag såg inga direkta blixtar men himlen blinkade till flera gånger i minuten.
Upplyst tågperrong utomhus. Det är mörkt ute. Ett tiotal personer står på perrongen.
På väg hem klev jag inte på fel perrong.

Tydligen har det dock regnat enormt mycket i Yokohama och Tokyo, vilket märks i den väldigt försenade tågtrafiken tillbaka till centrum. Istället för 90 minuter tar det över 120 innan jag är i Kita Senju.

Jag tar tillfället i akt, lutar huvudet bakåt på min sittplats och sover under den långsamma resan tillbaka till Tokyo.

Likt långa dagsutflykter är tupplurer i lokaltrafiken något jag njuter av på dessa resor.

/Alexander