Med energidepåerna fyllda efter Kurokawa Onsen tyckte jag det var läge att direkt tömma dem, genom att klättra upp och vandra på Japans största aktiva vulkan.

Mount Aso i prefekturen Kumamoto är Japans största aktiva vulkan. Den är centralt belägen bland Kuyshus berg där den är omgiven av flera byar i lummiga dalar och slätter.

Mount Fuji må vara större, men den ikoniska vulkanen inte haft ett utbrott sedan år 1707.

Mount Aso hade utbrott så sent som 2021 och 2016.

Vulkanens kaldera (fördjupning i jordskorpan) är en av världens största med en diameter på upp till 25 kilometer och en omkrets på runt 100 kilometer.

I kalderans center finns flera vulkaniska toppar, varav Mount Nakadake är näst högst med sina 1 506 meter. Dess krater är öppen för turister att besöka på nära håll, om förutsättningarna är rätt.

Tåg och buss tidigt på morgonen

Smidigaste sättet att ta sig till Mount Aso från Kumamoto är att åka regionalt tåg i drygt 90 minuter följt av buss i cirka 30 minuter.

Därför blir det ännu en tidig uppgång för mig. Jag lämnar mitt hotell Mitsui Garden Kumamoto med rejält med frukost i magen 07:15.

Det kan låta drygt att åka tåg så länge, men denna del av Kyushu är otroligt vacker med sina stora, runda och lummiga bergskedjor med toppar välansade som golfbanor.

Stillsam flod flyter genom en stad. Vid floden växer gräs och träd.
Morgonpromenad till den närmaste tågstationen.
Två utomhusperronger åtskilda av två tågspår. På andra står flera personer med svarta byxor och vita skjortor.
Vagnen visade sig vara proppfull med skolungdomar.
Röd tågvagn på en liten utomhusperrong.
Framme vid Aso Station efter ett byte halvvägs.
Välansat och luftigt torg i en liten by. I fjärran suns ett kurvigt och lummigt berg.
På andra sidan av tågstationen var det svårt att missa Mount Aso.
Gräsfält där hästar och kor betar. I fjärran en enorm dal med bebyggelse omringad av lummiga berg.
En busstur med utsikt som denna kan inte vara tråkig.

Direkt ut på vandringsleden

Uppe vid Aso Sanjo Terminal nära Mount Nakadates krater kliver jag av bussen, får hjälp att fylla min vattenflaska på ett litet fik och beger mig genast ut på vandringsleden.

Man kan ta en till kort busstur till en utkiksplats vid kratern. Men jag vill se den mer från ovan, dit bussen inte kan ta mig. Jag ska bestiga de sista 350 metrarna av Mount Nakadate!

En modern byggnad med platt tak och störa fönster på en parkeringsplats omgiven av gröna berg.
Utanför Aso Sanjo Terminal som var bussens sista hållplats.
Välfylld liten souvenirbutik.
Har fanns en informationsdisk, toaletter, ett fik och en presentbutik.
Stor parkering med fem små tegelhus. I fjärran ett lummigt berg.
Jag hoppas dessa toaletter hade fönster utåt.
Bilväg med trottoar slingrar sig upp för en lätt sluttande grön dal.
Första delen av sträckan var behaglig, men brantare skulle det bli.

Vulkaniskt ökenlandskap

Ungefär två kilometer från Aso Sanjo Terminal mattas grönskan av. En trägång leder mig över ett grått ökenlandskap med vulkansand och en del större stenar, men endast ett fåtal buskar.

Rak och ljus trägång över en öppen yta med grå vulkansand. Ett par med ljusa tröjor går på gången.
Här blev jag att tänka på en gammal konferensresa till Island med HiQ.
En pyramid av staplade stenar framför en dal av grå vulkanaska.
Staplade stenar som dessa såg man då och då under vandringen.

Plötsligt blir det brant

Efter den gråa vulkanöknen tar slut kommer grönskan och kullarna tillbaka. Det är fortfarande en lätt promenad. Men snart ska det bli svårare, mycket svårare.

Efter att leden först går ner i en dal går den sedan väldigt brant upp. Jag använder alla fyra lemmar för att ta mig upp bland alla stenar. Stora som små, runda som vassa, fasta som lösa.

Var tredje meter ser jag en gul pil eller färgklick som guidar mig vidare likt ett TV-spel.

Brant och stenig sluttning med grås och många vassa stenar.
Kan du se några av de gula markeringarna?
Sluttande bergsplan med grås och grus. I fjärran finns bebyggelse i en stor dal.
Nästan uppe på bergsåsen efter den branta sektionen.

Panoramavy vid toppen

Uppe på bergsåsen pustar jag ut. Orken och styrkan håller men flera gånger har jag glidit på finkornigt grus och nästan tappat balansen bland alla vassa stenar.

Jag knyterna skorna, tar en slurk vatten och fortsätter med större koncentration i den nu klart lättare terrängen. Längs med åsen blir det många fotostopp.

När jag vandrat på bergsstigar i Yosemite National Park och vid Oregons kust har de varit förlåtande, här är det farligt.

Jag har på mig solglasögon och en vit jacka med huva. Jag tittar in i kameran. I fjärran syns två vulkankratrar och lummiga berg.
Min tunna UV-jacka från Uniqlo var perfekt denna soliga dag.
Brungul promenadled på en grön bergsås.
Efter det branta partiet var denna bergsås hur lätt som helst.
I förgrunden en påle med japanska tecken. I fjärran en lummig bergsås med gulbrun promenadled.
Toppen av 1 506 meter höga Mount Nakadate en halv kilometer senare.

Mellanmål vid utkikspunkt

Efter att ha slirat ner en bit från Mount Nakadakes topp kommer jag till en mer uppstyrd vandringsled som leder till ruttens bästa plats för att titta på kratern.

Stenig stig nedför en bergsås. I fjärran syns en vulkankrater och lummiga berg.
Här gled gruset under fötterna. En vandringsstav hade inte skadat.
Brungul och stenig bergsås med ett tydligt vandringsled. I fjärran syns en vulkankrater och lummiga berg.
Några hundra meter kvar till utkikspunkten för kratern.
Enorm rykande vulkankrater omgiven av gröna berg.
Mount Nakadates krater är 130 meter djup och har en diameter på 600 meter samt en omkrets på fyra kilometer.

Här njuter jag av min konbinimacka och resten av min flaska Pocari Sweat innan jag fortsätter ned i dalen med tre andra vandrare.

”Nu är det svåra över”, tänker jag lyckligt ovetande om vad som väntar.

En ljus grusväg går nedför i kurvor längs med en bergsås. I fjärran syns en del av en linbana.
Stigen ledde till resterna av en linbana.

Förbjuden enkel väg ner

Nere vid slutet av den slingriga stengången ska det enligt Google Maps bara vara en promenad på 45 minuter till Aso Sanjo Terminal om jag går moturs runt kratern.

När kommer till vägen ser jag en skylt som varnar om giftig vulkangas. Den tar jag med ro då vandringslederna här inte hade varit öppna om det vore så illa.

Skylten som lyder ”Do not enter” vid vägens start tar jag dock inte med ro. Sekunderna senare ekar könsorden över Asos vackra dalar när jag inser att jag måste gå tillbaka samma väg.

Dansk resenär och amerikansk militär

På väg tillbaka över Mount Nakadake träffar jag två västerlänningar på vandringsleden. Dansken Frederik och amerikanen Devin.

Derek och Frederik känner inte varandra, men råkade dyka upp på terminalen samtidigt och beslöt att göra följe över berget.

Jag varnar dem om den stänga vägen. De suckar djupt och överväger att spela korkade turister och strunta i varningen. Så blir fallet och vi skiljs åt.

Två unga män är på väg nedför en bergsväg med gräs och många stenar. En har röd tröja och visar fredstecknet.
Frederik och Devin på väg ner till utkikspunkten för kratern.
Gång upp till en bergstopp. Gruset är grått och en stor sten ligger till vänster.
Tillbaka upp för Mount Nakadate.
Träpåle med fyra skyltar åt olika håll på toppen av en bergsås.
Bara drygt fyra kilometer tillbaka till parkeringen vid terminal.
I förgrunden en gul pil på en stor sten. I fjärran en gräsig och stenig sluttande stig nedför ett berg.
Vid den branta sektionen vid slutet av bergsåsen behövdes stor koncentration vid varje fotsteg.
Stengång ned för en lummig dal omgiven av lummiga berg.
Trots missen är jag tillbaka i god tid innan sista bussen till Aso Station.

Träffar västerlänningarna igen

Tillbaka på Aso Sanjo Terminal träffar jag Frederik och Devin igen. De är imponerade av mitt tempo och vi hinner snacka mer.

Det visar sig att Frederik håller på att resa runt Japan i hela tre månader!

Devin har dock bott här i flera år. Han heter egentligen något annat, men jag har valt att dölja hans namn då han är stationerad på en amerikansk militärbas.

Midsommarafton med mynttvätt

Då min energinivå minskar och först till kvarn-kön på bussen ökar hoppar vi på bussen och beger oss ner längs med Mount Asos slingriga vägar.

Frederik kliver av halvvägs vid ett område med fina gräsplättar, souvenirbutiker och matställen. Devin hakar på, men jag åker vidare ner till Aso Station då det inte är så många tågavgångar kvar.

Jag har nämligen planer på att fira midsommarafton i Kumamoto med att tvätta, äta konbinimiddag och ta ett svalt bad. Precis så slutar behövligt nog också kvällen.

Två svarta leende björnkramdjur vid en tågstation.
Denna filur var lika glad som förvånad att jag kom tillbaka helskinnad till Aso Station. Men vem är det? Det kommer jag gå till botten, senare.

/Alexander