För två år sedan gjorde jag ett fantastiskt besök till Kagoshima. Idag tänkte jag upprepa succén. Det kändes dock mest vemodigt, tills jag träffade Duane – Kyushus enda svarta soulsångare.

Kagoshima är huvudstaden i prefekturen med samma namn och Kyushus sista södra storstad med drygt 580 000 invånare.

Staden jämförs ibland med Neapel i Italien eftersom båda städerna har varmt klimat, palmer på gatorna, lite hetsiga invånare och en enorm aktiv vulkan.

Vulkanen Sakurajima är stadens signum och ligger utanför dess hamn. Den är en av Japans mest aktiva vulkaner med flera små utbrott varje dag.

Det är inte ovanligt att de boende i Kagoshima användare paraply för att skydda sig mot vulkanen Sakurajimas aska.

Kagoshima har även en rik historia. I över 700 år styrdes området av Shimazu-klanen som var en av de mäktigaste i landet under Edo-perioden (1603 – 1868). Klanen spelade även en stor roll i den efterföljande Meiji-perioden (1868 – 1912).

Vemodet kommer i 300 km/h

Shinkansen till Kagoshima tar drygt 90 minuter från Hakata Station. Halvvägs in på tågresan som startade exakt 09:28 sköljer resans första rejäla våg av vemod över mig.

Fukuoka har absolut varit bra, men inte fantastiskt som Kumamoto och Aso. Regnet i kombination med att staden är klart mindre livlig på vardagar har dämpat det härliga pirr i jag haft i magen sedan jag anlände till Shikoku.

Att min långa resa nu kommit halvvägs finns i bakhuvudet. Trots att jag har det extrema privilegiet att göra en drömresa hit för tredje året i rad knyter det sig i magen när jag vet att verkligheten väntar.

När jag anländer till Kagoshima skiner dock solen försiktigt för första gången på flera dagar. Vemodet minskar.

Lång tågperrong under tak. Ett långt Shinkansen-tåg håller på att stanna.
På Hakata Station 09:28 för att ta Shinkansen till Kagoshima.
Inuti en tågvagn på Shinkansen. Sätena har brungult mönster. De flesta platser är lediga.
Tågvagnarna på Sakura Shinkansen hade en fulsnygg 70-talsaura.
Cirka 20 personer köar till en grön och gul spårvagn. Marken runtom består av välansat gräs och stenplattor. I bakgrunden finns höghus.
Spårvagnsstationen utanför Kagoshima-Chūō Station.

Miss med unagirestaurang

När jag ska orientera mig till restaurangen Sueyoshi (3,66 i betyg med 865 recensioner på Tabélog) för lunch ser jag att den inte bara var stängd igår utan även idag.

Substitutet blir helt okej i form av resans blott andra set med sushi, även denna gång på kedjan Sushi Zanmai.

Vemodet ökar dock, lite.

En skål med misosoppa och en svart bricka med elva bitar sushi.
Efter en stadig frukost på hotellet var detta en lagom lunch.

Shoppingarkad lockar till skratt

Precis efter Sushi Zanmai ligger stadens största shoppingarkad, Tenmonkan Street. Hit hann jag inte ens gå för två år sedan. Jag såg bara folkmassorna i den långa gången från stadens spårvagn.

Här hittar jag en bekant vintagekedja, finsk design och en väldigt fyndig restaurangskylt.

Vemodet minskar, en gnutta.

Ingång till en lång shoppingarkad som är en tvärgata till en bilväg. Inuti arkaden ser man många besökare och affischer som hänger från den ena sidan till den andra.
Den stora ingången till tvärgatan Tenmonkan Street.
Lång shoppingarkad med ett högt, ljust och runt tak. Folk promenerar i mitten och färggranna lyktor hänger i linor från den ena sidan till den andra.
Vid lunchtid fylldes det fort på med folk här.
En gul skylt med grön text står på marken och lyder "Vintage Shop Grapefruit Moon" framför två skyltdockar med 70-talskläder bakom finns mer kläder och fasaden till butiken.
Ännu en av Grapefruit Moons butiker.
Lång shoppingarkad med ett högt, ljust och runt tak. Till höger finns en liten butik med skylten "Marimekko" som har färggranna kläder i skyltfönstret.
Finska Marimekko fanns här. Det var inte första gången jag sett dem i en shoppingarkad under denna resa.
Stängd bred ingång till en restaurang. Tygstycken hänger framför ingången med bild på en haj och texten "Gyows".
Den absoluta briljansen.

Regnig färjetur till Sakurajima

Nere vid hamnen och den närliggande tågstationen börjar det ösregna. En grupp småflickor skriker ”Yabai! Yabai!” och springer in under tak. Jag springer in på en FamilyMart och köper ett paraply.

Yabai betyder antagligen att något är löjligt bra eller totalt värdelöst. Sammanhanget styr, i detta fall ösregnet.

Min plan var ursprungligen att besöka stadens landskapsträdgård Senganen Garden, ta bilder med Sakurajima i bakgrunden och fika.

Då jag måste vänta ut regnet tänker jag att det är roligare att göra det på en aktiv vulkan än ett Starbucks, så jag kliver ombord på färjan som tar mig ut till Sakurajima på 20 minuter.

Färjeturen är oväntat behaglig. Trots att det är mulet, ösregnar och vi är ute till havs är det upp emot 28 grader varmt och inte speciellt blåsigt. Jag sitter under tak på soldäck och njuter av utsikten.

Vemodet förblir oförändrat, dock.

Lång mörk stenpir med ett litet rött fyrtorn på ändan. I fjärran ser man höga hus framför ännu högre lummiga berg.
På väg ut ur stadens hamninlopp.
Utsikt övet en enorm vulkan från soldäcket på en färja. Himlen är mörk och vulkanen omgiven av dimma och moln.
Färjturen kändes ödesmättad.
En enorm lummig vulkan med en hamn sett från soldäcket på en färja som ska lägga an. Det är mycket moln runt vulkanen.
Vid hamninloppet hade en del av molnen försvunnit.

Solsken och vulkaniskt fotbad

Framme vid hamnen spricker molntäcket upp, regnet slutar och solen kommer fram. Jag sätter mig nere vid strandpromenaden med fötterna i de vulkaniskt uppvärmda fotbaden.

Min våta t-shirt hänger jag på tork i solen. Vemodet minskar, en del.

Tom bilväg med korsning omgiven av lummiga buskar och träd. I fjärran syns en vulkan delvis täckt av dimma.
Precis efter att regnet slutat falla på Sakurajima.
En stengång med ett långt fotbad med flera små träbänkar man kan sitta på. Stengången är omgiven av ett gräsfält och buskar.
Promenadgången ned till hamnen hade fotbad hela vägen.
En stor terass med ett fotbad som böjer sig 90 grader och har flera korta träbänkar att sitta på. I fjärran syns hamninloppet till en stor stad.
Med fötterna i hett vatten kunde man se Kagoshima i fjärran.
Hamninlopp med två pirer till vänster och höger. Pirerna har ett rött och ett vitt fyrtorn. I fjärran syns en enorm ö med en vulkan.
På väg tillbaka in till staden, nu med bättre väder i aktern.

Deppigt tillbaka i stan

Trots att det var fint med en sjötur är mitt humör inget vidare tillbaka i centrum. Jag har inte fått samma kick som sist och börjar fundera om jag inte borde gjort en annan dagsutflykt.

Mamma upptar också tankarna. För några dagar sedan hade hon fyllt 78 år. Det är nu fyra år sedan hon gick bort 3 maj 2021.

På hennes födelsedag 20 juni var jag överväldigad av Kumamotos centrum och Asos vackra bergslandskap. Jag tänkte inte på henne mer än vanligt då, men idag är det annorlunda.

Vemodet tilltar, enormt.

Stor gata omgiven av höga hus. På båda sidor finns breda trottoarer med butiker. I mitten kör bilar och en spårvagn.
I centrala Kagoshima strax innan regnet började falla, igen.

Soulsångaren Duane räddar kvällen

När svetten börjar rinna igen och tröttheten blir mer påtaglig beslutar jag mig att gå till en annan bekant plats i staden, badhuset Kirishima Onsen. I det här lilla sentot ska jag fräscha upp mig.

Förutom hett vatten från en naturlig varm källa i bergen har Kirishima Onsen också en kall pool.

Hus med en ljus fasad med mörkt tegel i butten. Ett blått tygstycke hänger vid ingången.
Ingången till det enkla och traditionella badhuset.
Grön automat för att köpa biljetter för inträde, schampo, balsam och tvål till ett badhus. Det är många knappar med mycket text och ikoner.
Förutom inträde kunde man via badhusets biljettautomat också köpa schampo, balsam, tvål och handdukar.
Del av omklädningsrum i ett litet badhus. Här finns en kyl med dryck och en hylla för skor. En färggrann plansch hänger på en vägg.
Skorna tog man givetvis av direkt, kall dryck fanns i kylen och till vänster skymtas en gammal elektrisk massagestol.
Omklädningsrum med skåp och tvättmaskin i ett litet badhus. Via ett fönster kan man se badet som har en rektangulär pool i mitten.
Fotoförbud rådde givetvis, men då det knappt var någon på plats vid denna tidpunkt passade jag på.

Jag klär av mig helt naken, låser in mina värdesaker i ett litet skåp, lägger kläderna i ett större och går in till badet för att duscha bort svetten vid en av de många sittduscharna.

Jag hinner knappt sätta mig innan en bastant äldre svart man inlöddrad med tvål från topp till tå spänner blicken i mig och frågar ”Eigo ga hanasemasu ka?”.

”Mochiron, eigo jouzu desu ne”, svarar jag med ett leende. Mannen börjar garva då jag svarat ”Givetvis, engelskan är schyst” på hans fråga om jag talar hans modersmål. Jag sätter mig och vi börjar snacka med orimligt hög volym i det tysta sentot.

Detta är 67 år gamle Duane från Nashville, Tennessee – Kyushus enda svarta soulsångare.

Duane är ingen turist. Han har bott i Japan sedan tidigt 90-tal och arbetar som musiker. Då var det feta tider förklarar han medan han fortsätter spola av och löddra in sig i hörnet av badet.

”I Tokyo för 30 år sedan mannen, då drog jag in 500 dollar varenda jävla kväll på klubbarna. Nuförtiden är det bara 100 dollar här i Kagoshima, men det funkar”, berättar han.

Glad afroamerikansk man med en vinröd sporttröja med texten "01" ler och poserar framför kameran i ett omklädningsrum.
Duane i omklädningsrummet lite senare.

Duanes dag har knappt börjat. På klubben JJ CALL’N frontar han JJ Soul Band och uppträder nästan varje kväll från 21:00 till 04:00. Sedan sover han till eftermiddagen innan han beger sig ner för gatan till Kirishima Sento för att fräscha upp sig för nästa kväll.

”Jag har kommit hit i 20 år”, berättar Duane. ”Ibland stannar jag i flera timmar. Ägaren och jag känner varandra och han är schyst. Tyvärr har han fått en hjärnblödning nu, men det tar sig”.

Duane tipsar om att det bästa sättet att hålla sig fräsch som livemusiker är att byte skjorta mellan varje set och pudra kroppen med babypuder. ”Då är jag fräsch hela natten och damerna älskar hur gott jag luktar”, säger Duane och slår sig för knäet.

Duane frågar lite om mig, min resa och Finland. Annars får jag knappt en syl i vädret. Killen är en sprudlande citatmaskin som antagligen inte pratat med en västerlänning på bra länge.

Sin mamma pratar dock Duane med varje dag, via FaceTime. Hon bor fortfarande i Nashville och Duane har inte kramat om henne på över 30 år. ”Jag ser dock till att hon får lite stålar varje månad, annars börjar hon tjata”, säger Duane med ännu ett asgarv.

Duane blir lite allvarligare och säger att han måste ta sig till USA och krama om sin mamma innan dagen hon går bort. Jag berättar om min mamma. Duane nickar tungt och ger mig sina sympatier.

Skön magkänsla i 300 km/h

Efter att ha hoppat mellan den 25 grader kalla poolen och den 42 grader varma poolen i över en timme känner jag mig fräsch och redo för en bit mat innan Shinkansen ska ta mig tillbaka till Fukuoka.

Duane är också klar efter flera timmar i badet och hakar på. Innan vi skiljs åt tipsar han mig om att besöka musikbaren Garage Paradise i Kobe som är nästa anhalt på min resa.

På Garage Paradise sjunger nämligen Duanes kompis i ett annat band. Han heter också Daune. Taget!

Utsikt från ett tågfönster över risfält, bebyggelse och lummiga berg. Solen håller på att gå ner så himlen har fina färger.
På rälsen tillbaka till Fukuoka sprack molntäcket upp rejält och solnedgången blev vacker över landskapets många risfält.

På Sakura Shinkansen lutar jag tillbaka sätet, petar in mina AirPods i öronen och letar upp några liveklipp med Duane och hans band JJ Soul Band på Youtube.

Duane live på Kagoshima Music Festa 2018.

Vemodet är borta.

/Alexander