Efter fyra resor varav tre de senaste tre åren har jag sett mer av Japan än jag någonsin trott. Trots att även denna resa var lyckad känner jag mig tom. Har jag sett för mycket på för kort tid?

Mitt till synes omättliga intresse för Japan de senaste sju åren har förvånat en hel del personer, inklusive mig själv.

Även om jag varit ett troget fan av Nintendo under hela min ungdom brukar återkommande västerländska resenärer vara klart mer intresserade (eller besatta) av landets populärkultur.

Här är mitt första inlägg om du vill läsa från början.

”You’re a special kind of weeb”, löd omdömet från Dan Westins kompis JR när vi diskuterade mina frekventa besök över några öl en eftermiddag i Akihabara, Tokyo i slutet av resan.

En weeb är en person som är besatt av japansk populärkultur och gjort det till kärnan i sin personlighet.

Min kollega Arlet var inne på samma spår i Stockholm i våras. Hon var fascinerad att jag skulle göra min fjärde resa trots inget intresse för varken manga eller anime.

Brian, Chris och Dan att tacka

Om jag minns rätt har jag redan spekulerat i hur mitt intresse växt fram i mina tidigare resebloggar.

Utöver min redan nämnda beundran av Nintendo har detta främst nog berott på: Brian Ashcraft, Dan Westin och Chris Broad.

Brian Ashcraft är en prisbelönt författare, skribent och redaktör som arbetet för webbplatsen Kotaku. Där läste jag under flera år hans artiklar och fastnade för de han skrev om japansk kultur som djurkaféer och kapselhotell.

Min vän och tidigare kollega Dan Westin har spelat en klart större roll. Hade jag inte sprungit på honom den där vårdagen i Stockholm 2017 och blivit uppmanad att hälsa på hade jag knappast haft min kylskåpsdörr fylld med japanska kylskåpsmagneter nu.

Under förberedelserna för min första resa 2018 hittade jag den brittiske filmskaparen Chris Broads Youtube-kanal Abroad in Japan. Vad som började som lättsamt tittande då och då utvecklades snabbt till närmast en besatthet.

En återblick på resan

Innan jag börjar spekulera om nästa resa tänker jag först blicka tillbaka på denna och gå igenom alla intryck som nu fått marinera i hjärnbalken i över två månader.

Mest lugnande: Takamatsus hamn

Även om Tokyos gator är härliga att upptäcka får man nästan aldrig en paus från sinnesintrycken. Därför blir lugnet närmast chockerande när man lämnar huvudstaden för en mindre ort.

Ingenstans var lugnet mer påtagligt än i Takamatsus hamn några minuter från centralstationen.

Efter att ha checkat in på mitt boende söder om hamnen och ätit prefekturen Kawagas berömda udon-nudlar på en undangömd restaurang tog jag genast tåget tillbaka hit.

Resten av kvällen promenerade jag fram och tillbaka på hamnens breda promenad vid inlandshavet Seto utan att känna endast ett bekymmer i hela världen.

Största besvikelsen: Kumamoto Castle

Efter att vandra upp för Mount Aso var ett besök till Kumamoto Castle högt upp på prioritetslistan i prefekturen och staden med samma namn.

Efter mitt besök till fräcka Matsuyama Castle tidigare på resan och förra årets guidade rundtur av episka Himeji Castle hade jag höga förväntningar på detta slott, för höga.

På avstånd var det svårt att inte bli imponerad av slottets huvudtorn som sträckte sig högt upp bland byggnaderna i stadens centrum, men inuti var det svårt att inte bli besviken. Det såg nämligen ut som vilket museum som helst.

Inte hjälpte det att skyltarna saknade engelsk text (ovanligt på turistmål) samt att slottets officiella mobilapp med audioguide hade sådan dålig användbarhet att jag gav upp direkt.

Att slottsområdets många fina byggnader skadades svårt i den jordbävning som drabbade Kyushu i april 2016 kände jag till och det var intressant att se restaureringsarbetet som ska pågå till 2042.

Jag kände dock inte till att slottets huvudtorn brann ner 1877 och det nuvarande är en replika från 1960-talet.

Trots besvikelsen tycker jag dock att Kumamoto Castle är värt ett besök förutsatt att du har rimliga förväntningar. Men har du tagit dig ända ner hit har du nog redan sett ett bättre slott på vägen.

Största överraskning: Naturen i Aso

Något som dock överträffade mina förväntningar i Kumamoto var den storslagna naturen runt staden Aso uppe i Kyushus berg.

Att Japan nästan uteslutande består av lummiga kullar och berg var inget nytt för mig, men detta var speciellt.

I Aso var dessa miljöer något alldeles extra. Kullarna och bergen var större, rundare och grönare samt sträckte sig så långt ögat kunde nå. Åsarna var förvånansvärt nog tomma på träd, vilka dock växte nere i dalarna.

Mest själsdödande: Vandringen ned för Mount Fuji

”En vis man bestiger Mount Fuji en gång, men bara en idiot gör det två gånger”, lyder ett klassiskt japanskt ordspråk.

Detta ordspråk hade jag hört flera gånger i samband med mina förberedelser. Jag tänkte att en stor fysisk ansträngning som denna och all planering helt enkelt inte är värt att göra två gånger.

På väg ned för vulkanen förstod jag dock innebörden. Aldrig i mitt liv har jag blivit så mentalt knäckt av en fysisk ansträngning som den lösa grusled nedför vulkanen.

Efter en rolig början på hård vulkansten skedde den längsta delen av nedstigningen på en sicksackled bestående av löst rött grus. I över tre timmar sjönk varje fotsteg ned i backarna samtidigt som kängorna fylldes med småsten.

Bara en idiot kan välja att utsätta sig för detta två gånger.

Mest konfunderande: Spindelmannen i Kobe

Man behöver inte ta många steg i valfri japansk stadskärna för att se kända karaktärer på reklamskyltar och dryckesautomater.

Detta gäller främst inhemska karaktärer från anime och manga, men även utländska karaktärer dyker upp ganska ofta.

En utländsk karaktär som förekom suspekt ofta i Kobe var Spindelmannen. På en handfull platser i centrum stod, satt eller klättrade statyer av superhjälten.

Orsaken är oklar men på Reddit spekulerar flera i att det är överblivet marknadsföringsmaterial från de mycket framgångsrika filmerna med Tobey Maguire som släpptes av Sony 2002 – 2007.

Största turistfällan: Jigoku i Beppu

Om du är ute efter att bada i varma källor är staden Beppu ett säkert val. Här vid Kyushus östra kust finns nämligen flest varma källor per kapita i Japan, över 3 000 uppdelade i åtta distrikt.

Sju av källorna bör du dock skippa. Främst för att de är så heta att de tar livet av dig, men också för att de tillsammans utgör en turistfälla med mer fokus på souvenirbutiker och kaféer.

Jigoku betyder kort och gott helvete på japanska.

Inledande 200 meter djupa Umi Jigoku var visserligen fräck med sitt turkosa vatten och fina inramning bland buskar och höga träd, men sen avtog wow-faktorn rejält.

Den gassande solen lär ha påverkat min ork denna dag, men troligtvis hade något av Beppus tusentals badhus varit mer värt min tid. Kanske Hoytan Onsen med sina tre Michelinstjärnor?

Mest pirr i magen: Kurushima-Kaikyo Bridge

I den sömniga kuststaden Imabari bodde jag två nätter av tre praktiska skäl:

1. Cykelsträckan Shimanami Kaido startar (eller slutar) här.
2. Matsuyama var en halvtimme bort med expresståg.
3. Hotellen var riktigt billiga.

Mina förväntningar på staden var därmed låga och därför blev jag förvånad när den bjöd på resans största pirr i magen i form av en utsikt över Kurushima-Kaikyo Bridge.

Efter att ha lunchat och checkat in på mitt hotell vandrade jag ner till stadens hamn för att titta ut över inlandshavet Seto och promenera upp aptiten inför kvällens middag.

Långt i fjärran och nästan täckt av dimma såg jag sedan bron. Först tyckte jag bara utsikten var episk innan jag insåg att det var denna fyra kilometer långa hängbro jag skulle cykla över om två dagar.

Tre bästa utsikterna

Den tillgängliga naturen är min favoritsak i Japan i stark konkurrens med maten och kulturen. Så här är mina tre favoritutsikter från denna resa.

Fem bästa engelska namnen

Att kvalitén på skriven engelska skulle vara dålig i Japan är en vanlig fördom, vilken jag dock inte tycker att stämmer.

Instruktioner, varningar och allmän information är oftast felfria, men när det kommer till namn och marknadsföring för restauranger, butiker och varumärken blir det ofta speciellt och ofrivilligt roligt.

Orsaken är att denna engelska inte är skriven för turister, utan för att hjälpa nationella varumärken att framstå som coola och internationella för lokalbefolkningen. Så har jag förstått det.

Med detta sagt, här mina fem favoritnamn på engelska som fick mig att flina subtilt, lyfta på ögonbrynen eller skratta lite för högt.

Största stresspåslaget: Felbokad buss till Mount Fuji

Även om tempot var högt, platserna många och de fysiska ansträngningarna krävande var nog denna resa min lugnaste hittills. Men ett misstag gav mig tryck över bröstet.

I samband med ett byte på Shin-Osaka Station skulle jag köpa kaffe, men först valde jag att dubbelkolla min bussbiljett från Mishima Station till Kawaguchiko Station.

Till min förvåning kunde inte min QR-kod visas på webbsidan som länkades i bekräftelsemejlet. Efter en kvarts felsökande såg jag orsaken, jag hade bokat resan för 1 juni – en hel månad för tidigt.

Stresspåslaget gjorde mig lite yr eftersom detta var kvällens sista bus, men lyckligtvis var fortfarande cirka hälften av platserna fortfarande lediga.

Jag kunde pusta ut och samtidigt spara pengar på kaffe då misstaget gjort mig klarvaken.

Tre bästa badstunderna

Inför denna resa visste jag att jag skulle bada mycket i samband med besök till Dogo Onsen i Matsuyama, Beppu och Kurokawa Onsen.

Det blev dock ännu fler bastunder än planerat tack vare (eller på grund av) den japanska sommaren som var hetare och fuktiga i år än 2024. Här är de tre bästa!

Bästa parken: Odori Park i Fukuoka

Inför resans stopp i Fukuoka var Odori Park inget jag hade tänkt speciellt mycket på. Den såg mysig ut på Youtube, hade en Starbucks och var ett passande stopp på väg till andra sevärdheter.

Efter flera mulna och regniga dagar i Fukuoka samt ett underväldigande återbesök till Kagoshima kom dock solen äntligen tillbaka samtidigt som jag kom till parken.

Jag stannade längre än planerat, fikade, promenerande genom allén i parkens sjö och återvände senare på kvällen för att ta fler bilder.

Att jag skulle föredra en modern park som denna jämfört med anrika Ritsurin Koen i Takamatsu trodde jag inte.

Bästa dagsutflykten: Matsuyama

När jag började fundera på denna resa under hösten 2024 var prefekturen Ehimes huvudstad Matsuyama på ön Shikoku ett givet stopp att göra.

Planen var först att lägga två nätter här och sedan ta en färja till Beppu, men när cykelsträckan Shimanami Kaido blev att locka igen nöjde jag mig med en dagsutflykt från Imabari.

Matsuyama visade sig vara en riktig pärla med sitt fräcka och högt belägna slott, livliga centrum med långa gågator och gamla och fina badhusområde Dogo Onsen. En dag till hade inte skadat.

Staden kändes för bra för att vara så ”undangömd” och inte omnämnas som alternativ till turiststäder som Hiroshima, Osaka och Kyoto. Tyvärr ligger den fyra timmar tåg bort från alla dessa.

Mest fysiskt utmattande: Shimanami Kaido

Utöver att gå drygt 18 000 steg om dagen bestod denna resa av tre stora fysiska ansträngningar:

• Bestiga Mount Fuji
• Vandra på Mount Aso
• Cykla Shimanami Kaido

På grund av min hybris och de sidospår den fick mig att ta när jag återigen tog mig över Shimanami Kaido blev det faktiskt resans mest fysiskt utmattande prestation.

Jag hatade verkligen mig själv under cykelsträckans sista 20 kilometer.

Bästa nattlivsdistrikt: Sannomiya i Kobe

Att bo i en större stad, göra en lång dagsutflykt och sedan återvända för en sen middag i centrum är något jag gjort många gånger.

Dotonbori i Osaka och Susukino i Sapporo är de nattlivsdistrikt som varit bäst hittills med sina breda utbud och sköna stämning. Nu kan jag lägga till Sannomiya i Kobe på denna listan!

Jag hade turen att pricka in en helg i Kobe då detta område är extra livligt. Alla små och stora bilfria gator var fulla med folk som var på väg till, från och mellan restauranger och barer.

Man kunde tro att det skulle bli stökigt och högljutt ju längre kvällen led, men kvällen kändes som lång uppsluppsen förfest.

Givetvis kan det dock slira för folk i stadsdelar som dessa. Kolla bara i Instagram-kontot Shibuya Meltdown som ocensurerat dokumenterar festkvällar i centrala Tokyo.

Bästa puben: Fukuoka Craft

I det hippa distriktet Daimyo i centrala Fukuoka kan man hitta allt möjligt från vintage-kläder och begagnade vinylskivor till hett gatukäk och kall mikrobryggeriöl.

En kväll var jag främst ute efter det sistnämnda och efter några gator hittade jag min favoritpub för denna resa i mysiga Fukuoka Craft som också finns i Tokyo.

Även om det inte blev lika blött inne som ute denna regniga kväll testade jag flera olika brygder där favoriten blev en lager med smak av matcharis.

Bästa festen: Jeff’s World Bar i Kumamoto

Två veckor in i resan befann jag mig i Kumamoto en het lördag. Mör efter min vandring på Mount Aso dagen innan och med blott 39 minuter Shinkansen till Fukuoka dagen var jag rejält festsugen.

Eftersom jag nästan uteslutande pratat med lokalbefolkningen i två veckor googlade jag efter ”foreigner friendly bar”.

Alla städer har några barer som marknadsför sig på detta sätt, så även Kumamoto i form av Jeff’s World Bar i nattlivsdistriktet Sakae Dori. Hit begav jag mig direkt efter kvällens middag.

Här slog jag mig ner vid bardisken tillsammans med amerikanerna Simon och Robert som båda arbetade som engelskalärare i Kumamoto. Senare blev jag även att snacka med den finske professorn Juuso och hans kollega Sebastian som också bodde här.

Kort efter detta börjar mitt minne bli grumligt, men utöver att resten av kvällen var väldigt rolig minns jag även följande:

• Ett stop Sapporo kostade bara 700 yen (cirka 39 kronor)
• Sebastian såg till att stopen fortsatte komma hela kvällen
• Det var svårt att få heltidsanställning som engelskalärare
• Juuso fick kortslutning i hjärnan av att försöka prata svenska
• Både Simon och Robert tyckte det var skönt att inte bo i USA nu
• Robert beklagade sig över de dyra tågpriserna för att åka till Fukuoka för att gå på dejter
• Den anrika staden Dazaifu söder om Fukuoka var ett givet utflyktsmål (visade sig stämma).
• Simon rekommenderade Glacier National Park över Yellowstone National Park i sin hemstat Montana

Jeff arbetar för övrigt inte längre kvar på Jeff’s World Bar.

Bästa maskoten: Mikyan

Även om Kumamotos björnmonster Kumamon är oemotståndlig är det en annan maskot som blev min favorit under denna resa, nämligen Mikyan.

Mikyan är den officiella maskoten för prefekturen Ehime. Eftersom denna prefektur är känd för sin produktion av citrusfrukter är Mikyan en blandning mellan just en apelsin och en hund.

Oavsett var jag befann mig i Ehime såg jag ständigt Mikyans leende på allt från vägavspärrningar och dryckesautomater till matförpackningar och kramdjur.

Nu har Mikyan en fast plats i min fruktkorg i Solna.

Bästa gästspelet: Tomoyo

En av fördelarna med att resa ensam är att lära känna andra resenärer och lokalbor.

På mina resor har dessa möten ofta varit fantastiska, men också korta. Det har handlat om en timme i en hotellobby, på en båttur, på en vandringsled eller i en takpool.

I Fukuoka blev det dock ett långt undantag i form av arkitekten Tomoyo. Tre kvällar sågs vi ute på matstånd, restauranger, fik och i parker för att öva på hennes engelska och min japanska.

Fem bästa måltiderna

Maten är tillsammans med naturen och kulturen det jag gillar bäst med Japan. Så här är den omöjliga listan över de fem bästa måltiderna jag åt.

Vad jag skulle gjort annorlunda

Det är lätt att vara efterklok, men att lära sig av misstag kan göra nästa resa ännu bättre.

Druckit mer Mirai no Lemon Sour
Lemon sour är något som serveras på varje japansk izakaya eller bar. Denna populära och kalorisnåla dryck kan göras på många olika sätt, men oftast genom att blanda:

• Shochu (destillerad sprit)
• Färsk citronjuice
• Citronklyftor
• Sodavatten

11 juni i år släppte bryggeriet Asahi en världsunik variant av lemon sour på burk i form av en färsk citronklyfta bakom det stora locket.

Om jag minns rätt hade jag läst något om denna dryck, men det var först under resans sista dagar som lokalbon Osh hade mig att dricka en när vi promenerade runt i kuststaden Kamakura.

Lyckligtvis blev det desto fler upphällda lemon sours under resan.

Spenderat en natt mindre i Fukuoka
I efterhand hade det räckt med fyra nätter i Fukuoka om jag hade skippat dagsutflykten till Kagoshima. Då hade jag kunnat lägga en extra natt i Kobe för ett tredje dagsbesök till Kyoto eller Osaka.

Ätit teppanyaki en annan dag i Kobe
Efter 28 000 steg dagen innan i heta Fukuoka var jag alldeles för trött och matt för att njuta av den teppanyaki jag åt första kvällen i Kobe. Den borde jag ha bokat in en annan kväll.

Besökt TOTO Museum i Kitakyushu
I Fukuoka glömde jag bort att jag kunde ha besökt TOTO Museum i grannstaden Kitakyushu. Där hade jag kunnat fly regnet för att se den mytomspunna japanska toalettens historia.

En fundersam blick framåt

Vid denna tidpunkt 2024 befann jag mig på Åland och höll redan på att planera årets resa. Att boka flygbiljetter eller boenden var inte aktuellt, men rutten var jag säker på och lite av den kom att ändras.

I år känns det dock annorlunda. Pappa har haft en tuff sommar på grund av hettan och är sedan årsskiftet tröttare och mindre rörlig än vad han var under hela 2024 och andra halvan av 2023. Det har varit besvärligt för mig att hantera.

Att ens börja dagdrömma om att göra en längre resa under 2026 känns därför bara nervöst och läskigt. Dessutom har jag i skrivande ingen destination som ger mig pirr i mage, inte ens Japan.

Efter fyra resor hit känns det just nu som jag ”rest slut” på landet. De kända städerna har jag besökt och i princip alla turistmål jag ser på Instagram eller Youtube har jag egna bilder och videoklipp på.

Detta är otroligt häftigt att inse, men också lite ledsamt – som att avsluta en lång dramaserie, ett episkt äventyrsspel eller en fängslande bok. Tomheten blir förlamande.

Att drömma om och planera resor till Japan är ju något som typ varit en hobby för mig de senaste sex åren.

Det var i september 2019 som jag bokade den resa som efter två ombokningar skedde i oktober 2023. Däremellan lade jag mycket tid på att lära mig mer om landet. Det var en verklighetsflykt från mammas bortgång och pandemins restriktioner.

Sen finns det ju faktiskt andra länder i världen att upptäcka! Mina nio dagar i London i maj var toppen, men gav ingen mersmak på att åka runt i Storbritannien.

Videoklipp från USA:s nationalparker gör mig fortfarande vandringssugen, men avstånden, landets politiska situation och planeringen gör mig helt matt.

Att åka tåg i Europa kanske vore något, men det känns också överväldigande.

Resten av Sydostasiens kan dock vara något! Inför denna resa lekte jag med tanken att göra ett stopp i Sydkorea och ett till Singapore eller Hongkong innan Japan. Men enkelheten med två flygresor och ett Japan Rail Pass lockade mer.

Sen finns det tillräckligt att se i Japan för ännu en lång resa, exempelvis detta:

Kamikochi
I denna bergsort i prefekturen Nagano skulle jag lätt kunna lägga två eller tre nätter för att i lugn och ro vandra runt och titta på alperna.

Nara
I denna anrika stad har jag varit, men bara en halv dag för att se dess halvtama rådjur och templet Todaiji. Det finns mer historia, arkitektur, natur och dessutom är både Osaka och Kyoto nära.

Kyoto
Trots totalt sex nätter och en dagsutflykt till denna extremt populära stad insåg jag först i år hur stor den faktiskt är och att mycket finns kvar att se. Nattlivet har jag dessutom försummat.

Lake Biwa
Denna stora sjö nordväst om Kyoto ska vara magisk att cykla runt. Förra året såg jag den från tågfönstret och förstod varför.

Osaka
Även om jag spenderat hela sju nätter och gjort ett kvällsbesök hit sedan 2023 är jag fortfarande sugen på mer! Dessutom är Osaka den bästa basen man kan ha i Kansai-regionen.

Norra Honshu
Norr om Tokyo och söder om Hokkaido har jag bara spenderat tre nätter, alla i Sendai. Ytterst få utländska turister beger sig hit då det är snålt med givna turistmål. Men med underskattade Sendai som bas skulle en vecka med dagsutflykter nog bli en succé.

Nikko
Denna välbesökta stad och dess närliggande nationalpark har jag konstigt nog aldrig besökt. Att kombinera den med en etapp norra Honshu skulle säkert bli toppen.

Hiroshima
Även om jag gjorde ett halvdagsbesök hit förra året har jag inte spenderat en natt i denna stad sedan 2018 och då gjorde jag främst dagsutflykter. Ett till besök skulle nog kännas nytt och fräscht.

Nagoya
Trots att detta är landets fjärde största stad har jag aldrig varit här. Dock har den inte alls sevärdheter i klass med närliggande städer. Men ett natt på vägen skulle man kunna avvara.

Valfri onsenby
Man tröttnar aldrig på att vila och bada på ett traditionellt boende i naturen utanför landets större städer.

Om att resa ensam

I samband med mina resor har enstaka vänner och kollegor frågat mig om det inte känns ensamt att resa själv.

Även om jag alltid åkt iväg och kommit hem själv skulle jag aldrig säga att jag känt mig ensam. Jag har alltid träffat eller bott hos studiekamrater eller vänner till familjen.

Det i kombination med upptäckarglädje, högt tempo och ständigt nya sinnesintryck har gjort att jag inte hunnit reflektera.

Jag ska dock vara ärlig och säga att det vore skönt att inte behöva resa ensam nästa gång också.

Att vänta in en god vän, kompisgäng eller framtida flickvän har jag inte känt att jag har eller haft tid med. För över tio år sedan såg jag dock sådant sällskap som nödvändigt.

Att åka iväg på en längre resa själv kändes då lika riskabelt som ledsamt. ”Vem ska man dela alla minnen med? Tänk om något händer?”, brukade jag tänka.

Men när jag närmade mig 30 började jag tänka annorlunda. Att planera in saker med vänner hade blivit besvärligt, folks ekonomiska förutsättningar hade blivit olika och att ta en paus från ekorrhjulet blir svårare ju snabbare det snurrar.

Det är tur att jag kom till insikten att den bästa resan är den som blir av.

Även om jag fortfarande hamnar i situationer som jag knappast hamnat i om jag rest med en vän och även om jag säkert blir att prata med fler främlingar än om jag rest med ett kompisgäng så hade det nog varit roligare med sällskap, åtminstone ibland

Det blev tydligt när jag snackade och umgicks med västerlänningar i mer turistiga orter som Fujikawaguchiko, Beppu och Kumamoto.

Dock tror jag att jag under denna blev att reflektera mer över detta då jag numera är så van med mycket i Japan och inte blir konstant överstimulerad.

Lyckligtvis har denna blogg fungerat som ett substitut för resesällskap. Du och alla andra som läst har ju typ fått vara med.

Utländska bekanta har till och med hört av sig och berättat att de läst om mina äventyr med hjälp av automatisk översättning i sina webbläsare. Det har glatt mig!

Så avslutningsvis vill jag ställa dig denna fråga: Vill du hänga med till Japan nästa år?

/Alexander

Med bara en natt kvar i Tokyo innan hemfärd blossade min rastlöshet upp igen. Jag lugande nerverna med skogsbad på väg upp till toppen av Mount Takao.

Då och då under dessa resor brukar min rastlöshet göra sig påmind. Jag får en klump i halsen och måste komma iväg någonstans. Ibland händer detta under en lång tågresa, ibland på mitt hotellrum.

Ett säkert botemedel mot rastlöshet är mer spänning! Ibland i form av att bestiga berg, ibland i form av fika på en ny Mister Donut.

Att omge mig med fin natur brukar också funka. Därför testade jag idag testa två saker samtidigt genom att skogbada uppe på toppen av berget Mount Takao.

Läs hela inlägget

Efter några knäckande heta dagar i betongdjungeln Tokyo kapitulerade jag och sökte mig till kuststaden Kamakura för svalka och lugn. Här fick resan också ett härligt gästspel.

Även om mina nu välbeprövade tips för att klå hettan i Tokyo fungerat någorlunda okej är det inte den enda orsaken till att jag åker ut till kusten denna dag. Jag är också rastlös.

Efter att totalt ha spenderat över en månad i Tokyo har jag sett de flesta av stadens sevärdheter. Även om det är roligt att hitta nya smultronställen i bekanta områden är det dock på mina utflykter till mindre städer och platser jag trivs som allra bäst här i Japan.

Det bästa jag vet är att lämna en större stad för en lång upptäcksfärd och komma hem trött, svettig och med ett leende på läpparna.

Läs hela inlägget

Juli är här och hettan har kommit till Tokyo. Med temperaturer runt 35 grader och hög luftfuktighet är det bra att hålla sig inomhus på dagtid. Detta är vad jag gjort för att svalka mig.

Med cirka 38 miljoner invånare är Tokyo världens största stad. Här finns det alltså många möjligheter att svalka sig inomhus under heta sommardagar om man inte beger sig till kusten eller upp i bergen.

Om du vill läsa om sevärdheter som är lika luftkonditionerande som rika på kultur och historia rekommenderar jag att du kollar in japan-guide.com. Mina tips är nämligen mer vardagliga.

Läs hela inlägget

När det kommer till tatueringar är jag bara en nybörjare med mina två små. Idag gjorde jag dock min tredje och denna gång var det inte en karaktär från seriestrippen Peanuts.

I år är det tio år sedan jag gjorde min första tatuering hos prisbelönte Christian Grimma i Stockholm. Då blev Snobben en permanent del av min högra underarm.

Att den tatuering tog hela 29 år att göra förblir ett mysterium då jag hållit Snobben kär sedan jag var 1 dag gammal. Då fick jag nämligen honom som kramdjur av min gudfar Herman Gröning.

Läs hela inlägget

Vilken den mentala höjdpunkten från denna resa blir kan bara framtiden utvisa. Den fysiska höjdpunkten kommer dock alltid att vara toppen på 3 776 meter höga vulkanen Mount Fuji.

Två timmar västerut från Tokyo eller cirka fyra timmar österut från Kansai-regionen ligger en av Japans populäraste resortorter 1 000 meter uppe i bergen, Fuji Five Lakes.

Här finns som namnet säger fem insjöar omgivna av lummiga bergskedjor. Störst och mest tillgänglig är mysiga Lake Kawaguchiko med sina kringliggande hotell.

Läs hela inlägget

Efter att besökt flera hundra år gamla tempel i Kyoto återvände jag dagen efter för att besöka ett museum för ett företag som också har över 100 år i nacken, Nintendo.

Det är svårt att tro att Nintendo funnits sedan 1889. Men för hela 136 år sedan grundades denna ikoniska speltillverkare av hantverkaren Fusajiro Yamauchi (1859 – 1940).

Nintendos första produkten blev klassiska Hanafuda-spelkort. På 1960-talet började företaget tillverka leksaker för att sedan ta sig in på arkadmarknaden under 70-talet.

Läs hela inlägget

En fördel med att bo i Kobe är att det går fort att åka till närliggande Kyoto och Osaka över dagen. Det gjorde jag idag när jag dissade Expo 2025 i Osaka för att upptäcka tempel i Kyoto.

1970 stod Osaka värd för Expo ’70. Denna internationella utställning där världens länder och företag visade upp sig i 75 paviljonger blev en sanslös succé med över 64 miljoner besökare.

Nu 55 år senare var det dags igen i form av Expo 2025, även denna gång i Osaka. Sedan flera månader har jag tänkt göra en heldagsutflykt hit från Kobe.

Kvällen innan insåg jag dock att det inte alls lockade att stå i svettiga köer i timtal. Så jag skippade denna unika tillställning för att istället vandra runt bland Kyotos många historiska tempel.

Läs hela inlägget